Ensamhet kan göra att man känner sig otrygg, övergiven och nedstämd, och det kan påverka vår hälsa negativt. Men det finns saker man kan göra både för att bryta sin egen ensamhet och för att hjälpa andra.
I filmen berättar Hillevi Busch från Folkhälsomyndigheten om vad ensamhet är. Hon beskriver de olika typerna av ensamhet: social ensamhet, emotionell ensamhet och existentiell ensamhet. Vi får höra röster från människor som har egna erfarenheter av ensamhet. Personerna vi ser i filmen är inte de som är citerade i filmen.
Människor upplever ensamhet på olika sätt. De allra flesta mår bra av att ha sociala nätverk och socialt stöd, men vårt behov av att umgås med andra kan se olika ut. Vissa människor upplever ensamheten som påtvingad och jobbig medan andra väljer att vara ensamma för att de tycker att det är skönt. Det är hur man upplever ensamheten som är det viktigaste för hur man mår och om ensamheten riskerar att bli skadlig eller inte.
Det finns olika typer av ensamhet
Ensamhet handlar om att våra relationer inte är som vi skulle önska att de var. Det kan handla om hur många relationer man har, men också om relationernas kvalitet. Social ensamhet handlar om att man saknar relationer eller sociala sammanhang. Men ensamhet handlar inte bara om antalet vänner eller kontakter. En del av oss har få men djupa relationer och är nöjda med det. Andra kan ha många vänner, men ingen att dela sitt innersta med och därför känna sig ensamma ändå. Detta kallas emotionell ensamhet. Ibland pratar man också om existentiell ensamhet. Det är en djupare form av ensamhet och en upplevelse av att ingen riktigt kan förstå mig.
Det är vanligt att ensamhet hänger ihop med olika övergångar i livet, till exempel när vi byter skola, flyttar hemifrån eller när man slutar att arbeta. Ensamheten kan vara kortvarig eller långvarig. Många äldre personer är särskilt utsatta för förluster i och med att vänner och släktingar dör vilket kan vara en anledning till att fler i den gruppen känner sig ensamma. Problem med hälsan – både den fysiska och den psykiska - kan också påverka eftersom man ofta drar sig undan när man inte mår bra.
Alla människor har olika stort behov av sociala kontakter, och vissa påverkas mer än andra av att vara ensamma och ha få sociala kontakter.
Ensamhetens konsekvenser
På gruppnivå har man sett att långvarig ensamhet ökar risken för olika typer av ohälsa. Det betyder inte alla som är ensamma kommer att bli sjuka, bara att risken att drabbas är högre. Orsaken är att ensamhet leder till stress och en aktivering av kroppens varningssystem. Det försvagar vårt immunförsvar och belastar hjärt- och kärlsystemet. Det kan leda till sjukdomar, men också göra det svårare att återhämta sig efter en sjukdom. Risken för ohälsa kan också påverkas av våra levnadsvanor. När man känner sig ensam kanske man oftare tröstar sig själv med mat eller alkohol.
Ett problem är att dessa saker kan påverka varandra. Ensamheten kan leda till sämre hälsa, men sämre hälsa kan också göra att man blir mer ensam. När vi känner oss ensamma eller inte mår bra kan man dra sig undan eller ofrivilligt stöta bort andra människor. Det är viktigt att bryta den onda cirkeln innan situationen blir värre.
Så här kan du göra för att bryta din ensamhet
I filmen berättar Hillevi Busch från Folkhälsomyndigheten om olika sätt att bryta ensamheten. Vi får också höra flera personer berätta om hur de bröt sin ensamhet och deras erfarenheter av ensamhet. Personerna vi ser i filmen är inte de som är citerade i filmen.
Det kan kännas svårt att prata om att man känner sig ensam. Men du är inte ensam om att känna dig ensam och det finns hjälp att få. Det finns till exempel särskilda forum och aktiviteter för den som vill träffa andra, både i form av fysiska möten och digitala forum. Det finns också stödjourer på telefon eller chatt. Länkar finns längre ned på sidan.
Det finns även saker du själv kan göra för att försöka bryta ensamheten. Ett exempel är EASE, en handlingsplan i 4 steg:
EASE, en handlingsplan i 4 steg
Extend yourself. Öva på att hälsa, ha ögonkontakt och kanske småprata med andra människor.
Action plan, Tänk ut var du kan träffa likasinnade och sök dig dit. Fokusera på dina intressen. Du kan exempelvis gå med i en kör eller förening.
Selection, Välja ut någon eller några personer som du vill utveckla kontakten med. Fokusera på dem.
Expect the best. Försök att ha positiva förväntningar och utgå från att andra människor vill dig väl.
Här nedan har vi listat några fler förslag på vad du kan göra.
Om du vill hitta nya sätt att umgås via sociala medier kan du även få hjälp eller stöd med att bli mer digital genom till exempel Digitalhjälpen. Digitalhjälpen - (pts.se)
Så kan du hjälpa någon som är ensam
Vi kan som medmänniskor hjälpa varandra genom att vara uppmärksamma på om någon verkar ensam eller utanför och aktivt försöka se och inkludera dem.
Försök vara lite extra uppmärksam på om någon i din närhet verkar ensam. Ensamhet kan vara självvalt, men det skadar aldrig att ta kontakt och fråga. Du behöver inte känna någon press på att säga rätt saker, det är ofta bättre att säga något än att inte säga någonting alls.
Hör av dig via mejl, telefon eller sociala medier till någon du inte pratat med på länge och fråga hur det står till. Om ni bor i närheten kan du ge förslag på någonting ni kan göra tillsammans eller fråga om du kan hjälpa till med något.
Om personen som är ensam är ovan med digital teknik kan du erbjuda dig att hjälpa till genom att visa och ge stöd i hur man använder olika digitala mötesplattformar.
Var vänlig och inkluderande mot omgivningen, till exempel genom att stanna upp och växla några ord med människor du träffar. Bara ett leende och ett hej kan göra mer än du tror.
Vid behov kan du guida vidare till kontakt med träffpunkter, eller vid behov hjälporganisationer. Det finns flera stödjourer för de som bara vill ha någon att prata med. Vi har samlat några exempel på stöd nedan.
Tre personer berättar om sin ensamhet och hur de hanterade den, de ger också förslag på olika sätt att bryta ensamheten.
Adam har känt sig ensam sedan tonåren.
Transkribering
Jag har känt av ensamhet sen början av tonåren egentligen. Under gymnasietiden hade jag en bra klass och så, men vi ungicks, liksom aldrig på fritiden, så... Man fick den sociala kontakten i skolan, men inte efter skoltid. Så när jag tog studenten och inte träffade mina kompisar varje dag i skolan längre, då blev ensamheten väldigt tydlig för mig. Att man inte hade så många att umgås med. I skolan tillhör man automatiskt ett sammanhang, en social grupp. När man jobbar kan det vara samma sak, det är trevligt på jobbet, men sen finns det inte naturligt sociala, det fattas någonting liksom. Man jobbar och sen går man hem. Så när man har kontakt med människor i sin yrkesroll kan det dessutom vara så att man måste skilja på det privata från det yrkesmässiga. Så man träffar massor av människor, det blir mycket social interaktion, men det kan liksom inte ersätta det man behöver privat. Det kan möjligen kompensera lite, men det är liksom inte lösningen.
Det svåraste med att vara ensam är att trivas med sig själv på något vis och när man känner att man har omgått så länge med sig själv så blir man väldigt självkritisk. Man tappar sitt självförtroende och man börjar tvivla på sin egen förmåga att göra saker. Och det kan bli ganska destruktivt så man tänker liksom då att man kan inte göra saker när man är ensam. Och under den tiden då jag var som mest ensam så var det jättesvårt att bryta det mönstret som hade pågått under flera års tid. Och det är svårt att ändra sin livsstil och bryta mönster. Det är svårt att veta hur man ska hitta nya vänner i vuxenålder. Jag pratar inte så mycket om mina känslor för jag tyckte det var pinsamt att prata om ensamhet. Så man skäms liksom för att säga att man inte har några vänner men vill ha det. Det gjorde att man loste in sig lite. Och jag har fått väldigt mycket positiva reaktioner från de som jag har pratat om i ensamhet med. Många också och själva har sagt att de upplevt samma sak. Man är inte ensam om att vara ensam helt enkelt.
Jag började jobba mer och mer, och det var skönt att skylla på det och hålla sig sysselsatt. Att man jobbade så mycket att man inte hann göra andra grejer. För att jag skulle ta mig ur det så bestämde jag mig för att nu ska jag börja plugga på folkhögskola och verkligen bryta med mitt gamla beteende. Jag tog tjänstledigt, sa upp min lägenhet och kom in på den här utbildningen som jag ville gå. Det blev en stor förändring, för jag behövde ta hand om mig själv och ta ansvar och allt det där. Men vi bodde ganska tätt och lärde känna varandra snabbt i klassen. Det var ett sätt för mig, tror jag, att våga ta steget och börja plugga. Och då hamnar man med människor som kanske har samma intresse. Idag har jag många vänner från folkhögskolan. Problemet är att de bor väldigt utspritt och ganska långt ifrån mig. Så det blir inte att man tar en spontan fika efter jobbet precis. Det blir ganska mycket telefonsamtal istället. Men det stärker ändå mig att jag fortfarande har kontakt med dem. Det finns fördelar med det med. Så när vi träffas så träffas vi på riktigt, kanske en hel helg.
Några har tipsat mig att börja med en fritidsaktivitet för att hamna i ett annat sammanhang utanför jobbet och träffa nya människor. Men det är inte lätt att veta vilken aktivitet man ska börja med och vad man har för intressen. Jag är musikintresserad och funderar på att börja i någon kör på min fritid eller någon annan musikalisk grupp där man spelar tillsammans. Körsång är ju så stort det där, det kanske är en bra idé. Och det är inte så lätt att helt plötsligt som vuxen börja spela fotboll om man aldrig gjort det tidigare. Man får väl välja rimliga saker utifrån intressen helt enkelt. Jag saknar initiativ från kommunen. Kanske vänskapscaféer eller liknande som man kan hitta när man googlar eller kollar kommunens hemsida. Kanske en databas där man kan anmäla sig och få tips på saker som kan passa en. När det anordnas saker så att man kan vara tydlig med att man kan komma själv och att det finns grupper på plats.
Kanske olika samarbeten med företag och restauranger. Och arbetsplatserna har också ett stort ansvar. Att skapa sociala förutsättningar som sen kan spela över på fritiden också. Och en aktivitet efter arbetstid, det vore också trevligt förstås. Jag vill vara med och bryta tabun kring ensamhet. Vill vara med och hjälpa andra att bryta det destruktiva mönstret. Man måste också synliggöra och spräcka hål på myterna kring ensamhet. Men jag vill också kunna hjälpa mig själv genom att lyfta det här.
Karin berättar hur det var att vara ensam i en stad där hon inte kände någon.
Transkribering
Ja, när var det nu jag började känna mig ensam? Jo, men det var när jag flyttade till en ny stad för att jag hade träffat en man. Och när han gick bort två år senare så blev det så att jag blev ensam i en ganska ny stad. Och det är inte så lätt att få vänner i min ålder. Jag är snart 79. Man får bekanta, men det är lite skillnad på vänner och bekanta. Jag trodde att jag trivdes för mig själv och det gör jag. Men jag mår väldigt bra när jag är med andra. Och när jag är ensam så, ja, det blir mycket tankar om ensamhet. Och när man känner sig ensam så blir man ledsen.
När jag hade ett hus, då hade jag mycket att göra hela tiden, men nu när jag bor i lägenhet, då är det annorlunda. Jag är väldigt aktiv. Jag är ute och går mycket, cyklar mycket och träffar vänner och bekanta. Jag gillar att cykla och hitta nya vägar och se var man kommer någonstans. Men det är ändå ganska svårt att aktivera sig. Det blir mycket tv, det är ett bra sällskap och det känns bra, men ändå inte bra. När man blir äldre värderar man saker på ett annat sätt. Man börjar fundera på sånt som man aldrig har funderat på innan. Och sånt behöver man prata om. Det är lätt att man gräver ner sig i tankar.
Och jag tänker att det här också kanske är en slags ensamhet. Att inte ha någon att prata med om de här intressanta och komplexa frågorna. Man kan ju prata av sig, men man värdesätter att få en respons och diskutera ämnet. Men det kan man ju inte göra med vem som helst. Man upptäcker att man har människor till olika saker. Christina pratar jag med på ett sätt, Laila pratar jag med på ett annat sätt. Och Kerstin ringer jag ibland och hör hur hon mår. Så olika vänner fyller olika funktioner.
Jag brukar inte prata om ensamhet direkt, men kanske mer indirekt. Det kommer upp ibland i samtal, men att kunna prata om det är viktigt för att kunna bryta ensamheten. När jag är ensam då ältar jag saker och ting och undrar vad det är för fel på mig. Det är lätt att bli kritisk när man blir äldre. Man måste vara öppen och orka med olika människor. Sociala relationer är krävande och det måste man vara uppmärksam på. Jag är en så kallad doer och när jag blev ensam då startade jag faktiskt en grupp på Facebook. Det är ingen dejtinggrupp, utan det är en grupp där människor träffas och vi är över 300 idag. Det är fantastiskt.
Vi är ungefär 20 -30 stycken som går ut och äter varje fredag. Vi spelar kanasta och går ut och går på söndagar. Vi går på konserter och bio ihop och träffas lite nu och då. Det har varit väldigt bra och det är väldigt uppskattat. Man behöver inte vara ensam. Det är ju par med också. Det kan ju vara fler som söker nya sociala sammanhang helt enkelt. Jag har också ordnat något som vi kallar för Pratonsdag. Då träffas man och pratar om olika saker. Men det är svårt att komma in på djupare frågor. Det blir mycket väder och vad man har sett på tv. Man behöver också komma in i rätt sammanhang. Jag har deltagit i andra grupper där alla var akademiker och hade andra värderingar och uttryck.
Nej, det var också svårt att komma in där. Man behöver samtalskamrater på samma nivå. Det tänker man inte på förrän man är där. Vi är ungefär 10 -15 procent män i gruppen. Så det verkar som att kvinnor är mer kulturbärare, är lite mer framåt och har lättare för att prata om livet i stort. Så fler män borde komma med. Den här typen av initiativ borde spridas mycket mer. Jag har pratat om det här i olika tidningar och så, men det är svårt att få fler att engagera sig och starta egna grupper i andra delar av landet. Det är uppskattat. Men jag tror det behövs att fler tar initiativ.
Stefan berättar om hur han i efterhand inser varför han var ensam under tonåren.
Transkribering
Min personliga erfarenhet av ensamhet är väl att så länge jag gick i skolan var det som besvärligast. Det var då jag kände mig som mest ensam. Men som vuxen förstår jag att det var jag själv som gjorde mig ensam. Jag kände mig utfryst av kompisar och klasskamrater och de runt omkring mig. Men i efterhand som vuxen förstår jag att de bara var snälla mot mig. De lät mig vara ifred för att jag förstår att det var det mitt kroppsspråk gav intryck av. Att jag ville bli lämnad ifred.
Det är väl en lättnad, skulle jag säga, att förstå det. Men sen en liten sorry, mitt liv i dag hade sett helt annorlunda ut om jag hade förstått det tidigare. De få gånger jag var på fester och någon som jag kände emot förmodan ville prata med mig så kunde det ta en vecka och sen insåg jag att, jaha, det var så personen menade, det var därför de frågade som de gjorde. Jag förstod inte det här sociala samspelet och långt senare kunde jag förstå vad de menade.
Det är nog det som har bidragit till det som jag inledningsvis var inne på. Att jag utstrålade att jag ville vara ensam. Eller att de runt och omkring mig, klasskamrater och så, bara ville visa hänsyn och låta mig vara i fred. Det händer än idag. Att få en kommentar någonstans som jag tycker är ironisk eller elak och sen upp till en vecka senare. Det var bara så de menade. Då skulle man ju vilja ta kontakt med den personen och säga Nu fattar jag vad du menar, men...
Det hände ju inte. Jag fick min autismdiagnos när jag var 42. Det stänger dörrar att få en diagnos. Vissa jobb kan jag till exempel inte söka. Men jag ser det som att jag lär mig. Jag får en förståelse för mig själv. Varför jag har känt mig ensam. Samtidigt som jag har känt att jag vill vara ensam. Och sen försöker jag ju lära mig mer om diagnosen. Vad den betyder för mig. Så jag försöker väl anpassa mig. Hade jag fått umgås mer med andra människor med autism i tidig ålder. Så hade jag...
Jag hade nog lärt mig mer. Jag hade fått en bättre förståelse av vad jag behöver för att fungera bra i både arbetslivet, men även privat i relation till andra människor. Jag känner inte att jag har berättat om min ensamhet direkt. Det är till mina systrar då, och då har min stora syster bjudit mig hem till sig när hennes familj har spelkvällar med sina kompisar. Mina föräldrar, särskilt pappa, har försökt få iväg mig och umgås med folk. Han tyckte att jag bara satt hemma och hängde för mig själv.
Men då förstod jag inte att jag behövde ha lite mer ensamhet än vad andra behöver. Det svåraste med ensamhet tycker jag att för mig är det dubbelsidigt. Att jag vill, som alla människor, vara en del av ett socialt sammanhang. Att ha personer att umgås med och göra aktiviteter med. Samtidigt som jag har behov av att vara ensam. Så det är väl den där balansen som har varit svårast och fortfarande är svår. Hur kan jag minska min ensamhet då?
Jag har försökt gå någon kurs, jag har letat kurser i matlagning, men inte hittat någon. Människor har väl en tendens att samlas kring ett gemensamt intresse, tänker jag. Kanske vore det bra att gå på träffar för att hitta andra med samma diagnos, för att försöka lära mig mer om mig själv och även minska ensamheten. Där finns det människor i samma situation, där hittar man gemensamma nycklar.
Jag skaffade en hund precis innan autismutredningen började för att känna mig mindre ensam. Jag är med i en hundgrupp på FB som handlar om att träffa andra hundar. Nu har det också blivit en social grej för oss hussar och mattar. Vi kommer ut och behöver inte gå hundpromenaderna själva. Men tyvärr har jag en hund som inte alltid gillar andra hundar. Så där får vi gå lite på avstånd. Vilket är tråkigt. För jag vill ju vara med i den där mänskliga flocken. Men vi jobbar på det. De andra i gruppen säger att det går bättre och bättre. Då får jag väl tro på det.
Relationer är lite knepigt. Jag är singel. Jag har svårt att ragga på krogen, även med dating -appar. Jag har svårt att uttrycka, att visa vem jag är som person. Jag behöver mer tid än vad som erbjuds. Det spontana, när man stött på någon i affären eller bussen, det är för kort tid för mig. Att kunna utveckla det. Jag har skojat och sagt att på första dejten skulle jag vilja skriva i ett kontrakt. Minst tre dejter innan man säger om man vill gå vidare. Jag tycker det är jättesvårt att visa vem jag är. Jag är alldeles för nervös.
Men jag har en riktigt bra vän och han tror att jag skulle må bättre om jag hittar någon. Jag försöker hålla koll, lite vad som händer, vad det finns för event i kommunen och om det är något som är intressant eller om det är någon konsert eller vad det kan vara. Det är tråkigt att gå själv men att ändå komma ut bland människor, på det sättet känner man sig mindre ensam. Man pratar mycket om ofrivillig ensamhet. Det är lika farligt som att röka ett paket cigaretter om dagen.
Men ofrivilligt, det är jag ju inte på riktigt. Det är ju frivilligt. Jag tror jag kan minska min ensamhet. Men jag är inte så säker på att jag vill. Jag har ett ganska bra liv. Jag har ett bra jobb som jag gillar. Men lite för få vänner att umgås med på fritiden. Men annars så trivs jag med att bo själv och sköta mig själv.
Läs mer
Folkhälsomyndigheten har kartlagt ensamheten och har tagit fram en nationell strategi för att minska ofrivillig ensamhet och dess konsekvenser. Här finns statistik och filmer och annan fakta om ensamhet samt information om arbetet med strategin.
I Folkhälsomyndighetens podd Liv och hälsa berättar projektledaren Hillevi Busch om den nationella strategin för att minska ensamheten och vad vi som individer kan göra.
Här kommer fem frågor om ensamhet. När du är färdig med quizet så sparar vi inte dina svar.
Testa dig själv
Fem frågor om ensamhet
Resultat
Bra jobbat! Du kan redan en hel del om ensamhet, men klicka nedan för att läsa mer om ensamhet och hur du kan bryta den ofrivilliga ensamheten.
Inte alla rätt denna gång, men det betyder bara att du har möjlighet att lära dig mer! Klicka nedan för att läsa mer om ensamhet och hur du kan bryta den ofrivilliga ensamheten.
Att känna sig ensam är ganska vanligt. Ungefär var femte person i Sverige uppger att de ibland, ofta eller alltid känner sig ensamma. Det skiljer en del mellan olika åldersgrupper och det är vanligare bland unga och äldre. En viktig faktor som kan avgöra om man känner sig ensam eller inte är om man har någon att anförtro sig åt.
Att känna sig nedstämd är en naturlig del av livet. Känslan går nästan alltid över av sig själv, men det finns saker du kan göra för att försöka må bättre. Om nedstämdheten blir långvarig kan du behöva söka hjälp.
Om du är nedstämd under en lång tid och om du exempelvis inte ens har lust att göra saker som du annars gillar, så kan det röra sig om en depression. Då kan du behöva stöd eller behandling för att kunna må bättre. Här kan du läsa mer om depression.
Att umgås med familj, vänner, bekanta och andra viktiga personer i ens närhet kan göra att man mår bra, trivs och utvecklas tillsammans med andra. Det är också bra att ha människor omkring sig i ett socialt nätverk som kan ge trygghet, stöd och hjälp. Ibland kan du själv vara ett stöd för andra.
Efter en förlust av något slag kan man uppleva starka känslor, fysiska reaktioner och jobbiga tankar som kan påverka ens beteende och vardag. Dessa känslor, tankar och reaktioner är olika delar av det vi kallar sorg.
Att kunna vara sig själv, och bli accepterad för det, är viktigt för att man ska må bra. Vem man är och vill vara påverkas av många olika saker som utvecklas och förändras under hela livet.
Går det att vara lycklig hela tiden? Vad är normala upp- och nedgångar i livet? Hur påverkar sociala medier hur vi mår psykiskt? I den här filmen förklarar Ullakarin Nyberg och Anders Hansen hur våra egna och omgivningens förväntningar kan påverka vår psykiska hälsa.
Att känna sig ensam är ganska vanligt. Ungefär var femte person i Sverige uppger att de ibland, ofta eller alltid känner sig ensamma. Det skiljer en del mellan olika åldersgrupper och det är vanligare bland unga och äldre. En viktig faktor som kan avgöra om man känner sig ensam eller inte är om man har någon att anförtro sig åt.
Att känna sig nedstämd är en naturlig del av livet. Känslan går nästan alltid över av sig själv, men det finns saker du kan göra för att försöka må bättre. Om nedstämdheten blir långvarig kan du behöva söka hjälp.
Om du är nedstämd under en lång tid och om du exempelvis inte ens har lust att göra saker som du annars gillar, så kan det röra sig om en depression. Då kan du behöva stöd eller behandling för att kunna må bättre. Här kan du läsa mer om depression.
Att umgås med familj, vänner, bekanta och andra viktiga personer i ens närhet kan göra att man mår bra, trivs och utvecklas tillsammans med andra. Det är också bra att ha människor omkring sig i ett socialt nätverk som kan ge trygghet, stöd och hjälp. Ibland kan du själv vara ett stöd för andra.
Efter en förlust av något slag kan man uppleva starka känslor, fysiska reaktioner och jobbiga tankar som kan påverka ens beteende och vardag. Dessa känslor, tankar och reaktioner är olika delar av det vi kallar sorg.
Att kunna vara sig själv, och bli accepterad för det, är viktigt för att man ska må bra. Vem man är och vill vara påverkas av många olika saker som utvecklas och förändras under hela livet.
Går det att vara lycklig hela tiden? Vad är normala upp- och nedgångar i livet? Hur påverkar sociala medier hur vi mår psykiskt? I den här filmen förklarar Ullakarin Nyberg och Anders Hansen hur våra egna och omgivningens förväntningar kan påverka vår psykiska hälsa.