Ensamhet – och hur du kan bryta den

Tre berättelser om ensamhet

1. Adam har känt sig ensam sedan tonåren.
Transkribering
Jag har känt av ensamhet sen början av tonåren egentligen. Under gymnasietiden hade jag en bra klass och så, men vi ungicks, liksom aldrig på fritiden, så... Man fick den sociala kontakten i skolan, men inte efter skoltid. Så när jag tog studenten och inte träffade mina kompisar varje dag i skolan längre, då blev ensamheten väldigt tydlig för mig. Att man inte hade så många att umgås med. I skolan tillhör man automatiskt ett sammanhang, en social grupp. När man jobbar kan det vara samma sak, det är trevligt på jobbet, men sen finns det inte naturligt sociala, det fattas någonting liksom. Man jobbar och sen går man hem. Så när man har kontakt med människor i sin yrkesroll kan det dessutom vara så att man måste skilja på det privata från det yrkesmässiga. Så man träffar massor av människor, det blir mycket social interaktion, men det kan liksom inte ersätta det man behöver privat. Det kan möjligen kompensera lite, men det är liksom inte lösningen. Det svåraste med att vara ensam är att trivas med sig själv på något vis och när man känner att man har omgått så länge med sig själv så blir man väldigt självkritisk. Man tappar sitt självförtroende och man börjar tvivla på sin egen förmåga att göra saker. Och det kan bli ganska destruktivt så man tänker liksom då att man kan inte göra saker när man är ensam. Och under den tiden då jag var som mest ensam så var det jättesvårt att bryta det mönstret som hade pågått under flera års tid. Och det är svårt att ändra sin livsstil och bryta mönster. Det är svårt att veta hur man ska hitta nya vänner i vuxenålder. Jag pratar inte så mycket om mina känslor för jag tyckte det var pinsamt att prata om ensamhet. Så man skäms liksom för att säga att man inte har några vänner men vill ha det. Det gjorde att man loste in sig lite. Och jag har fått väldigt mycket positiva reaktioner från de som jag har pratat om i ensamhet med. Många också och själva har sagt att de upplevt samma sak. Man är inte ensam om att vara ensam helt enkelt. Jag började jobba mer och mer, och det var skönt att skylla på det och hålla sig sysselsatt. Att man jobbade så mycket att man inte hann göra andra grejer. För att jag skulle ta mig ur det så bestämde jag mig för att nu ska jag börja plugga på folkhögskola och verkligen bryta med mitt gamla beteende. Jag tog tjänstledigt, sa upp min lägenhet och kom in på den här utbildningen som jag ville gå. Det blev en stor förändring, för jag behövde ta hand om mig själv och ta ansvar och allt det där. Men vi bodde ganska tätt och lärde känna varandra snabbt i klassen. Det var ett sätt för mig, tror jag, att våga ta steget och börja plugga. Och då hamnar man med människor som kanske har samma intresse. Idag har jag många vänner från folkhögskolan. Problemet är att de bor väldigt utspritt och ganska långt ifrån mig. Så det blir inte att man tar en spontan fika efter jobbet precis. Det blir ganska mycket telefonsamtal istället. Men det stärker ändå mig att jag fortfarande har kontakt med dem. Det finns fördelar med det med. Så när vi träffas så träffas vi på riktigt, kanske en hel helg. Några har tipsat mig att börja med en fritidsaktivitet för att hamna i ett annat sammanhang utanför jobbet och träffa nya människor. Men det är inte lätt att veta vilken aktivitet man ska börja med och vad man har för intressen. Jag är musikintresserad och funderar på att börja i någon kör på min fritid eller någon annan musikalisk grupp där man spelar tillsammans. Körsång är ju så stort det där, det kanske är en bra idé. Och det är inte så lätt att helt plötsligt som vuxen börja spela fotboll om man aldrig gjort det tidigare. Man får väl välja rimliga saker utifrån intressen helt enkelt. Jag saknar initiativ från kommunen. Kanske vänskapscaféer eller liknande som man kan hitta när man googlar eller kollar kommunens hemsida. Kanske en databas där man kan anmäla sig och få tips på saker som kan passa en. När det anordnas saker så att man kan vara tydlig med att man kan komma själv och att det finns grupper på plats. Kanske olika samarbeten med företag och restauranger. Och arbetsplatserna har också ett stort ansvar. Att skapa sociala förutsättningar som sen kan spela över på fritiden också. Och en aktivitet efter arbetstid, det vore också trevligt förstås. Jag vill vara med och bryta tabun kring ensamhet. Vill vara med och hjälpa andra att bryta det destruktiva mönstret. Man måste också synliggöra och spräcka hål på myterna kring ensamhet. Men jag vill också kunna hjälpa mig själv genom att lyfta det här. Stäng
2. Karin berättar hur det var att vara ensam i en stad där hon inte kände någon.
Transkribering
Ja, när var det nu jag började känna mig ensam? Jo, men det var när jag flyttade till en ny stad för att jag hade träffat en man. Och när han gick bort två år senare så blev det så att jag blev ensam i en ganska ny stad. Och det är inte så lätt att få vänner i min ålder. Jag är snart 79. Man får bekanta, men det är lite skillnad på vänner och bekanta. Jag trodde att jag trivdes för mig själv och det gör jag. Men jag mår väldigt bra när jag är med andra. Och när jag är ensam så, ja, det blir mycket tankar om ensamhet. Och när man känner sig ensam så blir man ledsen. När jag hade ett hus, då hade jag mycket att göra hela tiden, men nu när jag bor i lägenhet, då är det annorlunda. Jag är väldigt aktiv. Jag är ute och går mycket, cyklar mycket och träffar vänner och bekanta. Jag gillar att cykla och hitta nya vägar och se var man kommer någonstans. Men det är ändå ganska svårt att aktivera sig. Det blir mycket tv, det är ett bra sällskap och det känns bra, men ändå inte bra. När man blir äldre värderar man saker på ett annat sätt. Man börjar fundera på sånt som man aldrig har funderat på innan. Och sånt behöver man prata om. Det är lätt att man gräver ner sig i tankar. Och jag tänker att det här också kanske är en slags ensamhet. Att inte ha någon att prata med om de här intressanta och komplexa frågorna. Man kan ju prata av sig, men man värdesätter att få en respons och diskutera ämnet. Men det kan man ju inte göra med vem som helst. Man upptäcker att man har människor till olika saker. Christina pratar jag med på ett sätt, Laila pratar jag med på ett annat sätt. Och Kerstin ringer jag ibland och hör hur hon mår. Så olika vänner fyller olika funktioner. Jag brukar inte prata om ensamhet direkt, men kanske mer indirekt. Det kommer upp ibland i samtal, men att kunna prata om det är viktigt för att kunna bryta ensamheten. När jag är ensam då ältar jag saker och ting och undrar vad det är för fel på mig. Det är lätt att bli kritisk när man blir äldre. Man måste vara öppen och orka med olika människor. Sociala relationer är krävande och det måste man vara uppmärksam på. Jag är en så kallad doer och när jag blev ensam då startade jag faktiskt en grupp på Facebook. Det är ingen dejtinggrupp, utan det är en grupp där människor träffas och vi är över 300 idag. Det är fantastiskt. Vi är ungefär 20 -30 stycken som går ut och äter varje fredag. Vi spelar kanasta och går ut och går på söndagar. Vi går på konserter och bio ihop och träffas lite nu och då. Det har varit väldigt bra och det är väldigt uppskattat. Man behöver inte vara ensam. Det är ju par med också. Det kan ju vara fler som söker nya sociala sammanhang helt enkelt. Jag har också ordnat något som vi kallar för Pratonsdag. Då träffas man och pratar om olika saker. Men det är svårt att komma in på djupare frågor. Det blir mycket väder och vad man har sett på tv. Man behöver också komma in i rätt sammanhang. Jag har deltagit i andra grupper där alla var akademiker och hade andra värderingar och uttryck. Nej, det var också svårt att komma in där. Man behöver samtalskamrater på samma nivå. Det tänker man inte på förrän man är där. Vi är ungefär 10 -15 procent män i gruppen. Så det verkar som att kvinnor är mer kulturbärare, är lite mer framåt och har lättare för att prata om livet i stort. Så fler män borde komma med. Den här typen av initiativ borde spridas mycket mer. Jag har pratat om det här i olika tidningar och så, men det är svårt att få fler att engagera sig och starta egna grupper i andra delar av landet. Det är uppskattat. Men jag tror det behövs att fler tar initiativ. Stäng
3. Stefan berättar om hur han i efterhand inser varför han var ensam under tonåren.
Transkribering
Min personliga erfarenhet av ensamhet är väl att så länge jag gick i skolan var det som besvärligast. Det var då jag kände mig som mest ensam. Men som vuxen förstår jag att det var jag själv som gjorde mig ensam. Jag kände mig utfryst av kompisar och klasskamrater och de runt omkring mig. Men i efterhand som vuxen förstår jag att de bara var snälla mot mig. De lät mig vara ifred för att jag förstår att det var det mitt kroppsspråk gav intryck av. Att jag ville bli lämnad ifred. Det är väl en lättnad, skulle jag säga, att förstå det. Men sen en liten sorry, mitt liv i dag hade sett helt annorlunda ut om jag hade förstått det tidigare. De få gånger jag var på fester och någon som jag kände emot förmodan ville prata med mig så kunde det ta en vecka och sen insåg jag att, jaha, det var så personen menade, det var därför de frågade som de gjorde. Jag förstod inte det här sociala samspelet och långt senare kunde jag förstå vad de menade. Det är nog det som har bidragit till det som jag inledningsvis var inne på. Att jag utstrålade att jag ville vara ensam. Eller att de runt och omkring mig, klasskamrater och så, bara ville visa hänsyn och låta mig vara i fred. Det händer än idag. Att få en kommentar någonstans som jag tycker är ironisk eller elak och sen upp till en vecka senare. Det var bara så de menade. Då skulle man ju vilja ta kontakt med den personen och säga Nu fattar jag vad du menar, men... Det hände ju inte. Jag fick min autismdiagnos när jag var 42. Det stänger dörrar att få en diagnos. Vissa jobb kan jag till exempel inte söka. Men jag ser det som att jag lär mig. Jag får en förståelse för mig själv. Varför jag har känt mig ensam. Samtidigt som jag har känt att jag vill vara ensam. Och sen försöker jag ju lära mig mer om diagnosen. Vad den betyder för mig. Så jag försöker väl anpassa mig. Hade jag fått umgås mer med andra människor med autism i tidig ålder. Så hade jag... Jag hade nog lärt mig mer. Jag hade fått en bättre förståelse av vad jag behöver för att fungera bra i både arbetslivet, men även privat i relation till andra människor. Jag känner inte att jag har berättat om min ensamhet direkt. Det är till mina systrar då, och då har min stora syster bjudit mig hem till sig när hennes familj har spelkvällar med sina kompisar. Mina föräldrar, särskilt pappa, har försökt få iväg mig och umgås med folk. Han tyckte att jag bara satt hemma och hängde för mig själv. Men då förstod jag inte att jag behövde ha lite mer ensamhet än vad andra behöver. Det svåraste med ensamhet tycker jag att för mig är det dubbelsidigt. Att jag vill, som alla människor, vara en del av ett socialt sammanhang. Att ha personer att umgås med och göra aktiviteter med. Samtidigt som jag har behov av att vara ensam. Så det är väl den där balansen som har varit svårast och fortfarande är svår. Hur kan jag minska min ensamhet då? Jag har försökt gå någon kurs, jag har letat kurser i matlagning, men inte hittat någon. Människor har väl en tendens att samlas kring ett gemensamt intresse, tänker jag. Kanske vore det bra att gå på träffar för att hitta andra med samma diagnos, för att försöka lära mig mer om mig själv och även minska ensamheten. Där finns det människor i samma situation, där hittar man gemensamma nycklar. Jag skaffade en hund precis innan autismutredningen började för att känna mig mindre ensam. Jag är med i en hundgrupp på FB som handlar om att träffa andra hundar. Nu har det också blivit en social grej för oss hussar och mattar. Vi kommer ut och behöver inte gå hundpromenaderna själva. Men tyvärr har jag en hund som inte alltid gillar andra hundar. Så där får vi gå lite på avstånd. Vilket är tråkigt. För jag vill ju vara med i den där mänskliga flocken. Men vi jobbar på det. De andra i gruppen säger att det går bättre och bättre. Då får jag väl tro på det. Relationer är lite knepigt. Jag är singel. Jag har svårt att ragga på krogen, även med dating -appar. Jag har svårt att uttrycka, att visa vem jag är som person. Jag behöver mer tid än vad som erbjuds. Det spontana, när man stött på någon i affären eller bussen, det är för kort tid för mig. Att kunna utveckla det. Jag har skojat och sagt att på första dejten skulle jag vilja skriva i ett kontrakt. Minst tre dejter innan man säger om man vill gå vidare. Jag tycker det är jättesvårt att visa vem jag är. Jag är alldeles för nervös. Men jag har en riktigt bra vän och han tror att jag skulle må bättre om jag hittar någon. Jag försöker hålla koll, lite vad som händer, vad det finns för event i kommunen och om det är något som är intressant eller om det är någon konsert eller vad det kan vara. Det är tråkigt att gå själv men att ändå komma ut bland människor, på det sättet känner man sig mindre ensam. Man pratar mycket om ofrivillig ensamhet. Det är lika farligt som att röka ett paket cigaretter om dagen. Men ofrivilligt, det är jag ju inte på riktigt. Det är ju frivilligt. Jag tror jag kan minska min ensamhet. Men jag är inte så säker på att jag vill. Jag har ett ganska bra liv. Jag har ett bra jobb som jag gillar. Men lite för få vänner att umgås med på fritiden. Men annars så trivs jag med att bo själv och sköta mig själv. Stäng